I himlen får jag äta..

Men natten är faktiskt inte helt mörkt. Även om himlen är svart, så finns det oändligt många små ljuspunkter som lyser upp vägen åt oss. När solen är borta finns stjärnorna där för att lysa upp vägen åt oss. Även om de är små så är det många. Men också en enda liten stjärna skulle lysa upp mycket. Hur mycket ondska, sjukdom och lidande det än finns på jorden, så kan man ändå alltid hitta något gott. Det kan vara så litet som ett leende. Kanske ändå det goda är starkare än det onda? Kanske är det för stjärnornas skull jag fortfarande lever?

Detta kommer från boken I himelen får jag äta av Camilla Dahlberg. Boken handlar om 17 åriga Lisa som lider av Anorexia nervosa och hennes kamp genom sjukdomen. På något sätt blir jag facinerad av just böcker som handlar människor som är självdestruktiva. Låter helt sjuk och antaligen tror ni att jag inte är frisk i huvudet, men säg någon som är det? Alla har vi någon gång var självdestruktiva, vare sig det är medvetet eller självmedvetet. Men ju det här med ätstörningar är något jag läser på väldigt mycket om, nog för att jag inte kan jätte mycket. På ett sätt så kan jag väl känna igen mig i deras tankebanor, men så är dagens samhälle man räcker aldrig till och man kan aldrig duga. Jag tror nog nästan att jag vill bli psykolog och jobba med ungdomar och barn som lider av olika former av ätstörning, låter kanske jätte hemskt och att ni tror att jag kommer gilla det. Men jag tycker egentligen att det är hemskt, det är en hemsk sjukdom som faktiskt tar människors liv eller förstör dom. Jag gillar att försöka ta mig in i huvudet på folk och det gör väl att jag skulle nog passa att jobba inom psykiatrin. Nog för att jag kommer nog tycka att det är hemskt, men samtidigt så mår jag bra när jag känner att jag förstår någon eller hjälper till.

Jag förväntar mig inte att ni förstår.