Detta nästan konstanta illamående börjar gå mig på nerverna. När jag inte ens kan njuta av en kladdkaka utan att må så illa så att jag måste lämna cafét för att få luft är det inte kul! Tur att Hanna fick mig att tänka på annat nästan hela tiden och tur är väl det, hade jag tänkt att jag mådde illa skulle det nog inte bli en vacker syn på gatan.
...
Dagen har gått ganska fort men ändå ganska segt, det är en kombination liksom. Föreläsning, religion och sedan tre timmar biomedicinsk teknik och sedan var skoldagen slut samtidigt som solen gick ner. Just nu känns det som man lever i en värld där mörkret nästan är konstant. Man vaknar och det är mörkt, man sitter i skolan under dom få timmar av sol eller ljus och när man slutar är solen borta. Det är väl tur att vissa saker lyser upp! Mitt humör och mina tankar börjar bli lättare att styra, det är en ny känsla. Hoppas att jag inte tappar greppet igen, jag orkar inte tappa greppet.
...
Igår kväll fick min mor mig att lägga mig gråtande under täcket, jag kände för att klä på mig och lämna lägenheten och fly fältet till min far. Men ändå låg jag där med tårar rinnades av dom orden hon sa, inte direkt riktade mot mig men jag sa vad jag kände och hon verkade inte bry sig. Det var det som det gjorde ont. När man väl är där så kommer alla tankar och jag tvingade bort dom och jag lyckades. Dock hade jag en känsla kvar i kroppen, jag ville verkligen flytta hemifrån Den känslan är just nu borta men den kommer väl att komma tillbaka som ett brev från posten så fort jag känner att mina föräldrar är på mig fast det inte är jag som är boven i dramat.
..
Nu borde jag sova så att jag faktiskt kommer upp till den sista dagen i skolan för denna vecka och jag vill ju inte vara trött så att jag inte orkar dansa och ha kul imorgon med kompisarna på krogen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar