Ligger här och funderar, tänker och minns. Kärlek är det som snurrar runt mest just nu. I och med att jag har tråkig så kollade jag på gamla inlägg och där pratade jag om Martin, en kille jag var tillsammans med under hösten tre månader 2007.
..
Han gick på forsmark och det gjorde ju Fine och på det sättet träffades vi. När jag läser inläggen så låter jag kär men egentligen var jag inte det men tyvärr kom på det lite väl sent. Kände inte de känslorna som jag hade gjort innan för någon annan kille. Inte det här crayz -in-love-känslorna som man gör i början. Tyckte om honom det var allt och jag är arg på mig själv att jag försökte intala mig att de djupare känslorna skulle komma snart, när som helst. Känns nu som i efterhand att jag utnyttjade honom för att han fanns där och ville ha mig.
..
Sedan att man tycker att man kommer aldrig bli kärare eller lyckligare än med den partnern man har. Men när det tar slut och man träffar en annan så blir det just djupare känslor och lyckoruset verkar vara längre. Så har det iallafall vart för mig, det kan ju vara annorlunda för andra. Det är som man går upp ett steg för trappan för varje förhållande och man vet aldrig när man nått avsatsen. Vissa kanske kommer dit på en gång och det är bland annat min kusin bevis på. Andra behöver gå många steg för att hitta tillslut. Och gammal kärlek kanske blir starkare efter några år.. man slutar aldrig att förvånas :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar