Satt hemma och hade tråkigt. Ingenting verkade kunna underhålla mig och ensamheten var tryckande. Kändes som jag terroriserade alla som jag bara kunde på msn och där fanns någon som hade det lika tråkigt som jag. Efter att ha pratat ett tag så kom jag på idéen att vi kunde ju träffas, var ju hur länge som helst sedan. Sagt och gjort helt plötsligt satt han där i min soffa och orden bara flöt ur våra munnar. Vi hade aldrig pratat så förut, så öppet utan några hakar som hindrade oss. Och när man säger att tiden går fort när man har roligt och det stämde för helt plötsligt skulle hans buss gå. Han ville inte åka hem, jag ville inte att han skulle åka hem.
..
Började fundera ut en plan om att han kunde åka med sin bror hem senare men hans bror skulle hem om bara några minuter. Han såg så nedslagen ut när han insåg att han skulle åka därifrån. Och för en gångs skull pratade jag utan att tänka på det. " Jag kan följa med dig hem.. jag kan sova på soffan. Bara vi kan få några timmar till." antagligen var det mitt hjärta som pratade men det var lite pinsamt när de orden kom ur min mun.
..
Men så vart det, jag följde med honom hem. Det var konsigt att komma hem till honom igen men det kändes samtidigt så naturligt som att andas. Och vad som hände sedan är nu min verklighet. Något välgömt började att brinna i våra hjärtan och den här gången kunde vi inte stoppa det, ville inte stoppa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar