Det är otroligt hur mycket en bild kan få en att känna och minnas. Man bara känner hur man fylls av känslor. Oftast är det glädje, ilska eller saknad som kommer till mig. Sakna för en sekund så det värker i bröstet, att det gapar tomt efter något som inte finns där längre. Saknade efter något är värre än ilskan och irretationen att känna. Man måste snabbt tillbaka till verkligheten, nuet och verkligen se vad man har och att man klara sig. Sedan kommer leendet, en värme som sprider sig och man inser att jag är tacksam över de tider men att nuet ibland är bättre än då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar