Jag har börjat inse att detta funkar inte längre, när som helst kommer murarna att falla sönder. Har försökt så länge att låsas som om allt är som det ska, eller åtminstonde att jag klara av det. Men nu har det nått en punkt där det inte går att hålla samman allt. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag låter inte tårarna rinna. Vid minst hundra tillfällen har jag bara velat falla ner på marken och stor gråta, skrika så att jag inte kan andas. Men det har aldrig vart ett sådant tillfälle där jag kan, det är snarare att jag inte kunnat pågrund av att jag inte har klarat av det.
.....
Låter bra sjuk? Att när man inte pallar mer så brukar man bryta ihop men jag pallar inte ens det. När jag inte ens kan prata med Fine om det så är det illa, riktigt illa. Jag döljer det till och med för mig själv och låsas som om allt är bra, spelar teater. Ibland så känns det inte som om jag är mig själv, att det är inte mig det handlar om. Men i grund och botten så måste det ju vara så.
........
Det sägs att gråta ska hjälpa.. men det var ett bra tag sedan jag grät och då menar jag att gråta hysterisk. Men det var precis det jag gjorde, grät hysteriskt senast och det var någon gång i slutet av sommaren förra året som jag grät, då var Fine där och tröstade mig. Klockan nio på kvällen stod vi vid lekparken och hon kramade mig hårt. Jag har för mig att jag knappt kunde stå själv, så mycket grät jag. Visst fällde jag några tårar efter det men dom betydde inget, det var tårar utan mening. När jag grät där med Fine så grät jag inte för mig egenskull utan för någon som ståd mig nära.
Jag måste börja gråta för min egenskull tycker Fine och det har hon rätt i, men just nu finns inte det alternativet.
...
Därför går jag runt och bär på en stor klump i magen tills jag kan lösa upp den
och när det blir... Ja, det vet ingen.
-Patricia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar