Alla minnen som jag har, så många. Många som jag inte ens riktigt minns utan bara har små fragment av kvar. Saker som jag vill glömma, få utraderade från mitt minne men också saker som jag aldrig vill glömma. När jag sitter och tänker så kommer mina minnen som vågor över mig. Ibland så lyfts jag upp mot ytan andra gånger dras jag med under ytan.
...
Nu den senaste tiden har alla dom minnen som vill dra ner mig kommit oftare, ord som man bara önskar att man aldrig sagt eller hört. Saker som man vill ha gjorda eller ogjorda. Jag försöker att tänka på alla bra minnen som ligger mig nära hjärtat men det är svårt när man inte kan tänka posetivt.
När jag och Fine pratade på Åland så var det en mix av bra och dåliga minnen. Ena sekunden ville man bara skratta och le andra sekunden ville man bara falla hjälplöst ner på backen och gråta förtvivlat. Tårar ska vara bra, man släpper lite på sina känslor och gör det en aning bättre. Men om man inte kan gråta då? Hur går det då?. Jag kan inte gråta även fast jag försöker, omedvetet så håller jag imot. Förklaringen är att... jag kan inte säga. Men Fine fick veta, hon vet hur det ligger till.
...
Jag tycker att jag verkar känslodöd när man inte ens kan fälla en tår även fast man vill/borde. Jag känner så gärna för att klappa till någon, så gärna så att jag drömmer om det. Bara få drämma till personen rakt över ansiktet. Men våld löser inget men jag känner så gärna för det och det är inte bara en person som min hand vill klappa till. Jag känner för att prata ut, men jag vet inte om det någonsin kommer att gå. Ögonen säger allt men vågar inte fråga även fast det är så uppenbart. Vad ska jag göra? kommer det någonsin att kunna kännas en aning bättre?. Ska jag låsas som inget.. Jag försöker men det går inte, jag glömmer bort mig hela tiden. Våra ögon säger allt men munnen vågar inte säga sin mening.
- Patricia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar