.

Dörren slår igen och hon följer den stenlagda stigen ifrån huset ner mot vägen. Hon vet vart hon ska gå någonstans, hon ser vägen framför sig så självklart. Snart står hon där vid kanten av skogen, ska hon våga gå in i mörkret? Utan vare sig lampa eller månljus. Hennes hjärna går på högvarv och hon orkar inte tänka efter, det första steget är alltid det svåraste. Steg efter steg kommer hon allt längre in i skogen. Nu finns det inte en ändå ljuskälla att förlita sig på, hon går med trevande och tvekande steg allt längre in. Hon har sett stigen förut men inte vågat att gå den utan ljus. Grenar och stenar gör tillfälliga stopp i hennes väg men går lätt att undanröja. Tillslut kommer hon till gläntan, hon lägger sig frysen ner på marken och rullar ihop hennes kropp till en liten boll. Så ligger hon i flera minuter, helt stilla utan att nästan andas. Sakta börjar hon att lossa sitt grepp runt kroppen och lägger sig på rygg. Hennes blick fastnar på den mörka himmelen, fast den var inte mörk. Efter några sekunder började stjärnor att framträda från den mörka bakrunden. Hon fokuserade och tillslut så sken stjärnorna mot henne. Hon reste sig upp och stängde sina ögon, när hon öppnade dem var stjärnorna borta igen.