Det var en sak som hände när jag satt på bussen påväg till Östhammar i förra veckan. Jag klev på den överfulla bussen och hamnde mitt imot en tjej i min engelska klass som jag aldrig yttrat ett ord till. Jag satt där med ipoden i öronen och tittade på den rullande texten med nästa hållplats. Av någon anledning fastnade min blick på henne och det var pågrund av att hon hela tiden stoppade ner handen i väskan. Det var hennes rosa nokia telefon som hon knapprade på några sekunder och sedan vek ihop och la ner i väskan. Egentligen var det väl inget märkvärdigt med det att hon höll på med mobilen utan det var hennes ansiktsuttryck som var speciella. Varje gång hon verkade känna telefonen vibrera i väskan fick hennes ögon ett visst uttryck, dom verkade fatta eld inom henne och när hon sedan hade läst klart smset sken hela hennes ansikte upp av ett inre sken, ett leende som inte gick att missa. Jag vart så betagen av hennes sken att jag satt och funderade ut länge vem det kunde vara som smsade henne. Kanske en pojkvän, en kompis eller varför inte kanske någon som hon var väldigt djupt förälskad i. Under nästan en timme satt jag där och betaktade henne i nästan en timme. Jag kunde inte låta bli att sitta där och små le för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar