.

When you reach out your hand and only the wind is there.

...

Jag känner att jag bara måste skriva något men vad, det har jag ingen aning såhär långt. Orden bara blidas medan mina fingrar smeker tangeterna, ibland stannar dom upp för att hämta nya ord från mitt huvud. När orden tar stopp börjar jag rytmiskt att trumma på kanten av bordet för att sedan börja skriva igen. Varför kan jag inte skriva något meningsfullt? något som får er läsare att tanka, fundera och få ett liten känsla av det jag skriver. Vissa dagar få flyter det på och det känns som jag skrivit något av intresse men vissa dagar känner jag mig bara grå och genomskinlig som en i mängden. Jag vill inte vara en i mängden av männsikor men jag vill inte heller utmärka mig på något extremt sätt. Jag vill inte behöva färga håret, byta klädstil eller något sånt bara för att få männsikor att lägga märktet till mig. Egentligen vill jag inte vara den personen i strålkastarljuset heller vill jag vara någon som männsikor kommer minnas. Någon som tex Fine kommer minnas när hon är gammal och grå, då vill jag att hon kanske ska hitta ett gammal blid på oss och sitta där och lee för sig själv när hon minns mig. Att jag ska ha betytt något väldigt speciellt för just henne, att minnet av mig kommer att finnas hos människor. Finnas där som ett litet märke i henne hjärta. Det är nog en rädsla hos mig, att inte vara något speciellt för männsikor.