Ensamhet

Back to school.. och jag är så totalt omotiverad så att det är sjukt. Ekologiarbetet är ganska långt från att vara klart och svenskan behöver ha ett slut. Jag vet inte riktigt vad det är med mig men just nu känner jag mig inte som mig själv. Större delen av helgen så har jag vart nära gråten hela tiden och varför, jag har ingen aning. Jag vet inte om det beror på att nu har verkligen mamma flyttat, mormors död och begravning eller om det är något annat som spelar in. Jag vet att det är en sak som har fått mig att inte kunna somna fören sent på kvällarna, för många tankar som spelas i huvudet, saker som jag vill säga men inte vågar. Jag blir besviken på mig själv för att jag inte tar tag i skolan, vågar säga vad jag vill till någon som står mig nära och för att jag spelar en roll som inte mår som jag egentligen gör. Pontus har fått legat och pratat och kramat om mig flera nätter i rad när jag inte kunnat somna och jag uppskattar det enormt. Men ändå.. att ligga i ett rum fullt av ens bästa kompisar och bara tre verkar märka att tårar rinner ner för ens kinder, det är vad jag kallar ensamhet. Kanske är det så att jag behöver få kramar från andra också?