Det känns som jag har ett stort gapande svart hål i bröstet.
Jag har försökt att tänka på annat men tankarna håller sig kvar. Vilsen och ensam i själen gick jag ut i natten. Jag kände vinden och kylan mot min kind. Som en smekning och jag slöt ögonen. Jag öppnade sakta ögonen och till höger om mig var skogen och jag kom och tänka på att jag aldrig vågat gå igenom den när det är mörkt. Det är en rädsla jag haft sedan jag vart liten, mörkret. Tankarna gjorde åter igen intrång i mitt huvud och tillsist märkte jag att jag stog på stigen in mot skogen. Hur jag kom dit minns jag inte, jag såg inget i mörkret och jag kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet. Rädslan kom smygande över mig men benen började att röra sig framåt. Jag hörde gruset under mina skor, jag hörde ett dunkande ljud i huvudet och förståd att det var mitt hjärta. När jag gick där tänkte jag inte och plötsligt hade jag kommit ur skogen. Jag stannad till och blickade in i skogen. Jag hade klarat det som jag så länge vart rädd för. Jag tog på mig huvan igen vände mig om och gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar