Har suttit med telefonen i örat över två timmar. Först var det med en mycket trött älskling och sedan en mycket glad och pigg Emma. Nu känns det mycket tomt istället, jag behöver höra en annans människas röst i mitt öra. Spelar ingen roll om vad man pratar om, jag tycker till och med om att ha en tyst människa i andra luren. För på något sätt är man ju inte ensam, man har en tyst människa på andra sidan det är ju bättre en att vara ensam iallafall. Kanske är det jag som är för social eller så är det så att jag inte uppskattar att vara ensam. Tror det är en blandning av dom två.
...
Men egentligen, varför ska man uppskatta ensamheten? Visst ibland är det mysigt att ligga i sängen eller promenera själv med sina tankar. Men jag gillar det så himlans mycket mer om man ligger i sängen med någon eller har en människa bredvid sig på promenaden som man kan dela sina tankar med.
...
Lite kort sammanfattat, jag klara mig aldrig ensam. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra känns den som. När jag är ensam blir jag en liten ledsen patetisk person som bara tänker tills hjärnan nästan brister. Tillsammans med någon blir jag glad och lycklig människa som uppskattar allt runt om kring mig, det mörka försvinner när stjärnan lyser upp.
...
Jag vill ha dig hos mig när mörkret känns kvävande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar