.

Liggandes i mörkret kunde jag höra mina egna panikslagna andetag. Jag måste vara tyst, dom får inte höra mig. Jag knep ihop munnen och höll andan. Fotstegen närmade sig, dom kunde inte vara långt borta nu. Röster, så många röster ekade utanför den dörr som jag hade gömt mig bakom. Krälade allt länge in i det lilla skrymsle som jag satt inlåst i. Min arm stötte imot väggen och nu kunde jag inte komma längre. Paralyserat kollade jag på det gamla handtaget på dörren och bara väntade mig att se det tryckas ner. Ögonen tårades för att jag inte vågade blinka, när som helst skulle jag vara fast igen. Kroppen började att darra okontrollerat och tårarna började att lämna sina blöta skåror på mina kinder. När skulle det här få ett slut? Nu hörde jag den ljuva rösten, så många gånger hade jag mig låtits luras av det. Den är allt annat än ljuv. För varje steg ändrade sig det ljuva i rösten och snart skulle den rätta stämman visa sig. Ångesten började krypa längst ryggraden som en liten spindel. Jag skulle aldrig komma ifrån det, den skulle alltid hitta mig vart jag än gömmer mig. Slår mina tunna armar om benen och gör mig så liten som möjligt. Dom mörka linjerna på min kropp börjar framträda och snart skulle det inte finnas något annat kvar av mig. Skriken börjar bildas i mitt huvud, tusentals panikskrik. Slår händerna för mina öron för att stänga det ute men det hjälper inte skriken kommer inne från. Handtaget trycktes ner först försiktigt men när personen märkte att det var låst började det att banka på dörren och handtaget slets häftigt upp och ner i frustration...

....

Det är början av en historia som jag börjde skriva på men kunde inte avsluta.

vad tycker ni om den?