Jag känner att jag vill skriva något men jag har inte en aning om vad. Det snurrar runt en massa meningar som är ihopblandade men dom låter rätt i mitt huvud. I går kväll diskuterade jag väldigt mycket fördomar och kärlek på msn. Dom två skiljer sig från varandra men endå så har dom något gemensamt. Hur rädd man är för att inte bli omtyckt, att man ska framstå som konstig/underlig. Men vad är det för fel att vara utanför den "normala" standarden? Vad är egentligen "normalt? Det finns ju inget riktigt bra svar på frågan vad som är normalt och inte..i Sverige brukar man säga att medelsvensson är det mest normala i Sverige Man har en viss lön, bor på ett visst sätt, har så många barn och vidare. Varför vara en i mängden? Jag tycker man ska vara som man känner sig bekväm med. Känner man sig hemma med att gå runt i vissa kläder, lyssna på viss musik eller leva på ett visst sätt är ju det mest "normala" för just den individen. Man underskattar också sitt eget värde att man duger, det tycker jag är hemskt att se människor som inte tror att dom är lika mycket värda som alla andra. Den här fördomarna följer ju då med till kärleken, när man blir kär vill man ju att den man är kär i ska känna samma sak tillbaka. Därför försöker man att anpassa sig så att man passar den personen bättre, för att då kanske han/hon gillar en bättre. Man är rädd för att inte räcka till..
Kärlek är nog ett ord som är väldigt vanligt samma sak är det med "Jag älskar dig" det används så ofta att den har mist sin kraft. Men det är klart man vill höra att man är älskad men det kanske används för mycket så när man väl säger det så är det inte så betydelsefullt. Men det är ju bara såhär jag tycker, alla tycker olika.
Kärlek är passion, Jag lyckades att analysera dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar