.

Ibland känns allt så hopplöst, som en padda utan ben.

Man känner sig fast på ett ställe man vill därifrån men man kommer liksom ingen vart, benen är ju borta. Ibland vill man ge allt men man har inte så att det räcker. Man vill verkligen finnas där och räcka till. Man tar och ger av sig själv så mycket att det inte finns kvar något till en själv. En stöttepelare för andra men orkar knappt hålla sig själv på benen om det inte våre för att man just har andra som faktiskt finns där som en stabil grund. Men vad händer när det blir jordbävning och det bildas först en hårfin spricka i runden som sedan växer sig större? Jo, det blir ett stort hål i grunden och det är så lätt att falla ner där. Hur kommer man då upp? om ens egen stabila grund har hål i sig och man inte kan stå på egna ben.. Man försöker att täcka hålen med en massa saker, fylla ut det så att det blir mindre. Det man fyller ut det med är kärlek och omtanke, men när det inte finns mera att ge, inget mer att säga. Vad ska man göra då? Jag vill ge allt, allt och lite till för att fixa det hära. Jag tänker fixa ihop hålet igen och se till att grunden blir starkare av prövningen.

My heart will swallow us!