.

Regnet smattrade mot min huva som jag hade dragit lång över ansiktet. Med snabba steg gick jag för att inte hinna ångra mig. Gruset knastrade under mina skor och vattnet plaskade till varje gång skon nudde ytan. Huvudet tungt nerböjt och händerna långt ner pressade i fickorna gick jag där i min egen lilla instängda värld. Det ändå som fick mig att ta av mig dom varma vantarna och utsätta mina händer för kylan var när det vibrerade till i fickan. Ett litet leende trängde fram och när telefonen snabbt igen låg i min ficka och vanten var på igen var jag tillbaka i min glasbubbla. Byggnaden började att närma sig och jag puttade upp dörren till entren och tog av mig huvan och jag som på autopilot in och upp för stentrapporna. Jag känner doften sticka i näsan och jag försöker att andas genom munnen för att slippa ha den lukten sittandes i näsan resten av dagen. Sista trappan och jag är framme, jag stannar inte till för att då vet jag att jag kommer vända om. Jag plingar snabbt på dörren och stiger in, ropar mormor jag är här. Tar av mig skorna och går in i sovrummet där min mormor ligger i sängen. Jag känner direkt hur mitt hjärtat värker, min starka mormor ligger där lika bräcklig som ett spädbarn. Jag går fram och kramar försiktigt om henne, rädd att hon kanske ska gå sönder. Säger grattis på födelsedagen och hon ler mot mig. Samma leende, samma varma glöd i ögonen när hon ser på mig. Ett av hennes 9 barnbarn som hon har sett tölta omkring på golvet till att nu till och med vara gammelmormor. Jag vill stanna kvar och bli den lilla fem åringen som står på stolen bredvid henne när hon gör bulldeg och jag som äter upp allt och hon bara skrattar hennes underbara skratt och säger att nu Patricia kommer du få ont i magen och inte orka äta bullarna som blir klara. Jag som står där bredvid med bulldeg i håret och hela ansiket med ett strålande leende och tindrande ögon ser på min mormor. Jag svara att jag alltid har plats för hennes bullar, hon börjer sig ner och ger mig en riktig kram. Jag har bråttom hem från mormor och jag känner mig hemsk som inte är där mer än jag brukar. Denna gången när jag kramar om henne blir den längre och jag trycker mig mot henne och säger hej då. Hon tackar för att jag var där och jag säger att jag skulle vilja stanna längre och denna gången hade jag velat det. Min mormor, min starka mormor som sakta börjar tina bort...